Jag är ganska sårbar

Jag är ganska dålig på människor.
Jag har världens sämsta självförtroende som ligger långt bak i hjärnbalken och djupt rotad i ryggmärgen.
Detta på grund utav just människor. På grund av detta har jag väldigt svårt att träffa nya människor, och undviker allt som oftast att vistas i grupper där det befinner sig folk jag inte känner.
Jag undviker alltid ögonkontakt med främmande människor då jag tycker det är obehagligt.
Jag har svårt att lita på folk, låtsas dem bara vara godhjärtade? är det första som dyker upp i mitt huvud.
Detta uppfattas förmodligen som ett ganska stört beteende, men jag räddar bara mig själv medans jag kan.
Sjukt va?
Att känna mig utanför är min största rädsla. Folk som pratar bakom ryggen på mig ligger inte långt efter.
Händer detta knäcker det mig och jag dör lite inombords varje gång.
Om jag blir utsatt för orättvisor likaså. Jag svarar då med aggression och blir upprörd.
Jag har även en tendens att analysera sönder det mesta.
I vardagen försöker jag hela tiden, varje sekund att lura hjärnan runt allt det här. Ibland går det bra, och jag kommer med någorlunda vettiga lösningar för att undvika allt och uppfattas inte som konstig. För skulle jag göra det blir jag osäker för det.
Ibland vill jag ge mig själv en rättvis självbild och låtsas inte om någonting. Det är ju inte precis som om jag går och berättar detta för folk, då skulle jag ju sticka ut ännu mer och vara om än konstigare än vad jag redan visar utåt.
Det förstår jag också att jag gör. Jag har lärt mig leva runt detta och det funkar mycket bra. Det är bara ibland det blir kaos i min hjärna, fast går det så långt då blir det kaos på riktigt.
Nu vet ni sanningen, och det är fritt fram att ändra uppfattning.