Coca Colan

I sjuan hade vi bara svenska på fredagar. Vi började klockan nio och slutade klockan elva.
Jag tyckte det var lagom.
En fredag fick vi i uppgift att göra en reklamfilm.
Vi tilldelades en produkt som vi skulle marknadsföra på något sätt och sedan spela upp det vi kommit fram till och det skulle tillochmed filmas med skolans antika filmkamera så det skulle kännas på riktigt.
Vad roligt tänkte jag, jag tycker ju om att spela teater.
Läraren som vid detta tillfället hade fett hår och såg ut som en tioåring delade in oss i grupper. Vi blev 4 grupper med 5 och en med 4 personer i. Jag hamnade i en 5-grupp.
Produkten vi fick var Coca Cola på burk. En såndär burk i aluminium som man skär sig på om man tar bort kapsylen.
Gruppen började prata om hur vi skulle gå tillväga. Eller dem, jag fick inte riktigt vara med.
Den minsta och klenaste killen i klassen var i min grupp.
Någon frågade vad jag ville göra och innan jag hann svara sa den lilla klena killen utan att ens titta på mig: -Hon kan stå i ett hörn och se ful ut.
Kniv i hjärtat men jag ignorerade. När han sa det en andra gång med hånfull röst öppnade jag Cola-burken och hällde den på honom.
Han blev smått paff men ändå hysterisk och skrek att jag minsann skulle få betala för tröjan.
Ja visst, tänkte jag. Jag ska betala för tröjan du köpt på barnavdelningen på Kappahl.
Visst ska jag göra det.